Vill först inleda det här inlägget med några rader från Stefan Holmström debattartikel i Dagen häromdan.
Låt oss inför det nya året se verkligheten i vitögat; det är allvar. Den svenska kristenheten är i kris med många nedlagda församlingar och på många håll minskat antal kyrkobesök. Visserligen försvinner inte religion och andlighet i första taget. Vi ser en och annan kändis träda fram som troende eller personligt kristen, möjligen pågår en påkristning under ytan. Men vi kan inte trösta oss så mycket med det så länge vi tappar kristna gemenskaper som skulle vara härdar och fyrbåkar för frusna och vilsna människor, speciellt inte i tider då bibelanvändningen minskar katastrofalt. Det senare är allvarligare än minskningen av antalet församlingar, men sakerna hänger förstås ihop. Inte i tider när den kristna trons historiska fundament löses upp i postmoderna tankekonstruktioner.
Hur kan vi förhålla oss till det fria fallet? Vad är viktigt att göra?
Frågan är om det finns att så mycket att tillägga efter de här orden? Men förhoppningsvis är det vi ser ett tecken på ett andligt, klarsynt uppvaknande från kristna ledares sida i vårt land. Något som i så fall inte är en dag för tidigt. Men låt oss inte för ett ögonblick tro att det här är något som enbart är rerserverat för de kyrkliga ledarna, för om i så fall misstar vi oss grundligt. Det här är något som angår var och en som bekänner sig till Jesus Kristus som Herre och inser hur illa ställt det är med vårt land och utifrån det likt Nehemja inser vad det är som behöver göras.
Så låt det nya året 2014, få bli ett år som vi inte bara inleder med bön för vårt land, utan också att varje dag får bli end ag där vi ropar till Gud. Ropar till Gud om nåd, om väckelse, om en ny tid av Andens vind åter ska få se svepa över vårt land. Och tro mig, här talar jag inte minst till mig själv, i allra högsta grad gör jag det, men jag hoppas och tror att vi snart blir fler.