Gud, vad vill du för vårt land?


Vill först inleda det här inlägget med några rader från Stefan Holmström debattartikel i Dagen häromdan.                                                           

Låt oss inför det nya året se verkligheten i vitögat; det är allvar. Den svenska kristenheten är i kris med många nedlagda församlingar och på många håll minskat antal kyrkobesök. Visserligen försvinner inte religion och andlighet i första taget. Vi ser en och annan kändis träda fram som troende eller personligt kristen, möjligen pågår en påkristning under ytan. Men vi kan inte trösta oss så mycket med det så länge vi tappar kristna gemenskaper som skulle vara härdar och fyrbåkar för frusna och vilsna människor, speciellt inte i tider då bibelanvändningen minskar katastrofalt. Det senare är allvarligare än minskningen av antalet församlingar, men sakerna hänger förstås ihop. Inte i tider när den kristna trons historiska fundament löses upp i postmoderna tankekonstruktioner.

Hur kan vi förhålla oss till det fria fallet? Vad är viktigt att göra?

Frågan är om det finns att så mycket att tillägga efter de här orden? Men förhoppningsvis är det vi ser ett tecken på ett andligt, klarsynt uppvaknande från kristna ledares sida i vårt land. Något som i så fall inte är en dag för tidigt. Men låt oss inte för ett ögonblick tro att det här är något som enbart är rerserverat för de kyrkliga ledarna, för om i så fall misstar vi oss grundligt. Det här är något som angår var och en som bekänner sig till Jesus Kristus som Herre och inser hur illa ställt det är med vårt land och utifrån det likt Nehemja inser vad det är som behöver göras.

Så låt det nya året 2014, få bli ett år som vi inte bara inleder med bön för vårt land, utan också att varje dag får bli end ag där vi ropar till Gud. Ropar till Gud om nåd, om väckelse, om en ny tid av Andens vind åter ska få se svepa över vårt land. Och tro mig, här talar jag inte minst till mig själv, i allra högsta grad gör jag det, men jag hoppas och tror att vi snart blir fler.

Du ska inte tro du är något


Orden känns som när nån häller is innanför nacken på en. Hårt och kallt och ingen som helst värme finns det i dessa ord från, jantelagen. En lag som enligt många förståsigpare följer med oss från den dagen vi föds och om inget drastiskt händer följer den med oss för resten av våra liv också, precis som den har brännmärkt oss, mig kommer ni inte undan. Det har sagts och skrivit mycket om detta så sjuka fenomen att frågan är om det egentligen finns så mycket att tillägga om saken?

Men det finns en sak jag undrar över och som jag ofta har kommit tillbaka till genom åren och det är. Är det måhända ännu mer vanligt förekommande att jantelagen har nått sin spridning och satt sig i folks medvetande hos de som är kristna än hos de som inte är det? Jag är rädd att svaret är ja på den frågan.  Och det här är något jag själv har stött på otaliga många gånger genom årens lopp, men jag vet att jag är långt ifrån ensam om att ha kämpat mot detta monster, tror det är mer vanligt än vad många av oss både kan tro och föreställa oss, men så är det ju det där. Varför skulle man tro att enbart för att man är kristen så är man per automatik en bättre människa? Hög tid vi lägger ner och tar itu med den villfarelsen och inser hur verkligheten ser ut istället.d

Livets baksmälla


Efter det att jag för två år sen blev av med mitt arbete, har varit stört omöjligt att hitta nåt nytt sen dess, så har vår ekonomi gått helt åt pipsvängen. Och medans min fru är på god väg att snart jobba ihjäl sig för att vi inte ska leva helt utan mat och till det allra nödvändigaste, så börjar jag att undra. Kanske är det så att Cornelis hade rätt i alla fall att medans fattigt folk trampar runt i trasiga skor så sover Gud sött och kanske är det så han vill att det ska va?

För faktum är att jag har inte den blekaste aning om hur Gud vill att det ska va och inte min fru heller. Men att försöka sig på att förstå sig på Gud är detsamma som att helt spilla bort sin tid, för hur förstå sig på när ens böner bemöts med en bedövande tystnad? Jag måste nog ha syndat nåt alldeles oerhört mycket i mina livsdar. Men jag är glad att vi åtminstone har tak över huvudet och att vi trots allt har kunnat äta oss mätta varje dag och att när natten kommer finns det en varm och go säng som står och väntar på en. Så visst finns det anledning att vara tacksam också.

Sent igår natt


Jag minns inte riktigt hur mycket klockan var, men jag hade gått och lagt mig rätt sent. Klockan hade säkert passerat midnatt när jag kröp ner i  vår säng där min fru tidigare på kvällen hade bäddat vår säng med nytvättade rena lakan, därför kändes det extra skönt när jag lade ner mitt huvud till att sova.

Men efter det att det hade gått ett par timmar sen jag hade lagt mig hade jag fortfarande inte fått en blúnd i ögonen. Jag bad då en stilla bön till Jesus att han skulle ge mig  ro och att jag strax skulle somna in för att senare vakna upp till en ny dag, utvilad, pigg och nyter. . Men inget hände, timmarna fortsatta ett rulla på i allt snabbare takt verkade det som och den bön jag hade bett verkade helt verkningslös. Men för den skull blev jag inte besviken, det är ytterst sällan jag blir besviken på Gud numera, men viss hade det varit skönt om jag hade blivit bönhörd, för då hade jag säkert inte gått omkring som i en dimma större delen av den här dagen. Förhoppningvis blir den kommande natten bättre. Men om jag åter igen skulle ha svårt för att somna, kommer jag att då åter att be?

Att bli behandlad som luft


är att bli behandlad som att man inte existerar, att man inte känns önskvärd och att man allmänt betraktas som någon som är överflödig och som är fuullständigt ointressant. Men det är precis, just på det sättet jag känner mig nu. I och för sig borde jag kanske vetat bättre, för att försöka göra sin röst hörd i den kristna bloggsfären är lika svårt som att göra natt till dag och tvärtom. Men jag kände ändå att jag ville göra ett tappert försök, men med facit i hand ser jag det nu endast som bortkastad tid, tid som jag hade kunnat lägga ner på nåt helt annat. Men så länge man lever så lär man sig..

Sök Guds ansikte


Genom allt vi läser ur den heliga skrift, Bibeln, genom hela den mänskliga historien möter vi en Gud, en Gud som talar om för oss att han är inte en Gud för döda utan för de som lever. Vi möter en Gud som längtar efter gemenskap efter oss, så mycket längtade Gud efter oss att han utgav sin enfödde son för oss, för att vi igenom honom skulle få liv, liv i gemenskap och så komma till insikt vad det huvudsakliga syftet med våra liv är. I  1:a kor kap 1 vers 9 står det. Gud är trofast som har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre.. Amen! Gud har bevisat sin trofasthet mot oss,men hur trofasta har vi varit i vårt gensvar till honom?

I många av våra församlingar idag pågår det verksamheter av dess skilda sak, men alltför vanligt är det att närvaron av Guds Ande är som den vore helt bortblåst. Och hur skulle Guds Ande finnas med när vi inte ens har bjudit in honom? Det är ju liksom en förutsättning att om vi vill att Gud ska komma och beröra, förvandla våra liv, så behöver vi också sträcka oss ut efter honom. Men i många fall vill jag påstå att vi inte famlar efter honom, vi klarar oss precis lika bra utan honom tycks devisen vara. Tommy Dahlman skräder inte orden när han ser ut över svensk frikyrklighet av idag. För inte alls så länge sen skrev han på sin blogg att frikyrkan håller på att begå andligt självmord i det här landet. Syftet med artikeln var att försöka ruska om inom kristenheten genom att ifrågasätta varför det är så tyst idag i frågan om Jesu tillkommelse. Ja, det ligger inte speciellt högt upp på dagordningen det ska sägas.

I Bibeln kan vi läsa om att vi är ett konungsligt prästerskap. Men om vi nu är det, varför beter vi oss inte då därefter? För faktum att den enda skillanden emellan den översteprästerliga tjänsten som vi kan läsa om in Gamla Testamentet och den tjänst som vi idag står i är att till skillnad mot dom kan kan vi när som helst träda fram inför det allra heligaste. Vi behöver ingen som dagligen går in i vårt ställe, för det har han, Jesus, redan gjort. Han har inte bara visat oss vägen till Gud, det är igenom han som vi frimodigt kan komma inför Guds ansikte utan att frukta och vara rädda om våra liv. Så om inte den sanningen uppmuntrar oss till att söka Guds ansikte och helst dagligdags, då vet jag inte vad som ska till för oss att förstå. Men jag är rädd att många av oss vill inte förstå.